En dag i tidernas gryning sattes en pojke ut i novemberkylan i storskogen med bara en vargfäll över sig.
Några föräldrar kände han inte till; men bevakare hade han desto fler.
En av dem stod skelettprydd och förrättade sin egen dödsmässa till månen.
Pojken blev till just då midvinternatten höll omgivningen i ett järngrepp. Därefter uppstod en genomträngande tystnad i berättelsen, så att den fick tid att växa till sig i sin ensamhet.
Men slutligen trädde en berättare fram.
För att kunna berätta om barnet tvingades han förhålla sig till en ständig puls av fullkomlig tomhet på ömse sidor om ett smalt synfält där allt hände.
Men historien var van vid att utveckla sig i tomheten trots att inte någon av de förut nämnda för tillfället kunde medverka.
Det kunde bara betyda en sak.
Man hade kommit till ett stadium då den skelettprydde hade fört pojken till ett altare där man kunde ge honom en ny hamn.
Tydligen hade också någon mäktigare gestaltare fört den vargunge som ursprungligen skapades vid hans förra dop och låtit denne gudom under tiden alstra barnets nya gestalt, vars spegelbild till förväxling skulle likna en människas.
Berättaren som tog på sig detta uppdrag fick också bli regissör eftersom han successivt fått ett sådant förhållande till sina personer att de helt litade på honom.
Efter en tid då ingenting tycktes hända förväntade han sig att historien skulle skifta gestalt av sig själv. Men världen var då sannerligen inte van vid att en dödsmässa skulle sluta på det
Omgivningen gjorde våldsamt motstånd ända till dess att Ödet krävt att gestaltningen skulle fullföljas på berättarens villkor.
Då ger den skelettprydde mannen vargbarnet ett spjut samtidigt som han berättar på deras språk vad som skall ske. Pojken skall sticka den skelettprydde mannen vartefter pojken efteråt suger i sig den andres livsvätskor, till dess att den andres kropp löses upp som i ett intet. Barnet är således avsett att bli ett rovdjur och det ska det bli.
Genom en halvöppen dörr flyter i samma ögonblick en kall rök så tät att man formligen kan ta på den
Det lilla ansiktet skiftar ständigt gestalt i den svallande rymden, medan man hör på avstånd en gudom sjunga en trollsång med en tonhöjd långt utanför mänsklig förmåga.
Plötsligt uppträder en skuggbild av en demon som sjunger ut sin besvärjelse och vargbarnet reser sig i all sin barbariska prakt med ett mänskligt yttre och en vargs inre. Vad som sedan sker med honom vill tydligen inte denna värld berätta för oss ännu ty vargbarnet har försvunnit bakom en gråsvart sky.
Vad som sedan händer skulle för vilken annan varelse som helst utanför denna värld te sig helt obegripligt men har man upplevt sådant ända sedan man slog upp ögonen för första gången är detta som sker nu bara vara en naturlig del av ens verklighetsuppfattning.
Hit hör är exempelvis det stora strömningarnas tid. De blåser bara förbi, samtidigt som bildverkan växlar så snabbt att man bara kan hjälplöst hoppas att den skall upphöra. När detta äntligen sker började märkliga återskapelser från en tid jag inte vet till vem den tillhör, försöka på olika sätt att påverka verkligheten.
Natten sitter gömd i skuggorna medan dagen förbereder sig för morgonen därpå, eftersom natten aldrig behöver någonting utöver sitt mörker men att bygga upp ljus kräver energi. Båda ser ut genom fönstret där vitheten i snön övergår i grått.
Natten känner inte av något annat än ljuset under de timmar då dagen regerar. Det får honom att bättre kunna stå ut med dagens glimrande solkatter.
Dagern sjunker slutligen till nattståndenheten och natten får då brått. Måtte han hinna ställa den svarta färgen så att dagen verkar drunkna i den. På låtsas naturligtvis. Han vet snart att dagen alltid föds på nytt.

Så småningom har mörkret tätnat och natten kan smyga ut. Här mitt emellan gråskalorna möts verklighetens fogar och här finns rum för att klä sig i olika förtätning och tvätta av dem, som inte passar längre, i görligaste mån och vaska bort så mycket som möjligt den tidigare samvaron med dagen. Troligen förflyttar sig Människovargen i dessa trakter men tydligen så snabbt att vi inte hinner uppfatta honom. Då och då skriver natten tydligen i en sorts loggbok med ord som verkliggör någon facilitet men först när man samtidigt uttalar dem på ett övernaturligt sätt. Intill honom ligger en tallrik med örter som då och då ser till att hans tårkörtlar skall retas till att bilda strimmor som snabbt fyller ögonvrån och löses ut. Det är svärtan av natten som fabriceras. Natten vet att han lever i en ofullkomlighet och att det inte blir annorlunda. Den enda skillnaden är hur han uppfattar sin verklighet och skildrar den. Men han vet att ganska snart kommer han åter att söka sig till dagern. Ingenting kan bli sagt och två verkligheter kommer inte närmare varandra för det. Vad vi kallar verklighet så väl som tid spelar så föga roll i denna värld.
Men plötsligt löses hela scenrummet ut och man ser vargbarnet klädd i e skinnpaj och med händerna i byxfickorna sakta röra sig mot en stad i fjärran för att med skräckens hjälp paralysera invånarna. Döden brukar alltid komma så.