Stan är full av stadsjeepar.
Arbetslösa människor och stadsjeepar.
Jag tänker på de båda senaste jobbintervjuerna på zoom som alla gav ett nej.
En mås flyger över mig och skiter mig på ena axeln.

En del har svårt att göra sina röster hörda.
Att säga högt att man duger.
Och en del har problem att få över sina bilar över de små farthindren.
De tror att hela underredet ska gå sönder.
-Men älskling det är väl ändå bäst att vi skaffar oss en jeep?
Det är en dyr men ändå en ”effektiv” lösning.
På arbetsmarknaden tycks det inte ljusna.
Jag vet inte vad det finns för effektiv lösning där?

När jag kommit hem har skiten torkat in i min ytterrock. Den syns inte längre.
Jag ser inte vart fläcken sitter
Jag torkar lite på måfå och det känns sådär.

Jag är också någon som får passa sig så jag inte blir överkörd.
Överkörd av en av alla fortkörande stadsjeepar som flyger högt över fartguppen.