En dag då jag var strängt upptagen med att
göra ingenting särskilt, fann jag grannfrun.
Hon satt på kissoletten med locket nedfällt.

Jag kan ha yttrat något om hur mycket det
kunde betyda. Om locket istället befunnits
uppfällt, då hon råkade nämna något mera

slut giltigt. Att Robert gått sin väg ut i havet
och inte kommit tillbaka igen. Kavajen, fina
strumporna och skorna, var placerade på en

slät sten nere vid stranden. Sanden var inte
så fin just där, så badgästerna fanns en som
smula längre bort. Hans vän Robert, hade väl

suttit på en sten och väntat. Men Robert kom
inte tillbaka, som en annars mycket väl kunde
ha väntat sig en dag i juni. Han hade inte ens

haft den goda smaken att ha tagit adjö, strax
före den möjliga olyckan nere vid havet. Jag
fann det för sannolikt att det inte rörde mig.