Återvände jag till mitt favoritmotiv den nakna kvinnokroppen i naturen lär Anders Zorn ha skrivit i sina memoarer. Mitt favvomotiv för mina hobbyfunderingar kring filosofins grundläggande funderingar språkets samverkan med känslorna och den underliggande själen
Inte minst språkets förmåga att förvränga och frambringa en mängd schismer och hjärnspöken.
Men hur vet man då att det man tänker är hjärnspöken?
I dessa gränsland ligger enligt mina tankar roten till människans tragiska belägenhet i universum. Samtidigt tror jag att möjligheten att kommunicera så där litet ytligt är mänsklighetens framgångssaga. Men hur djupt kan vi kommunicera?
En man som gjorde succé med sina för tiden öppna skildringar av sexuella förehavanden blev en gång tillfrågad vad sex betydde för honom. Han lär ha svarat att sex var nattens samtal mellan två människor. Nu skall vi komma ihåg att jag pratar om 1940-talet. På något sätt känns det som att det var mycket lättare att ställa till med skandal på den tiden jag avundas verkligen inte dagens generation av ungdomar. För hur kul är det att känna att alla gränser är sprängda och tidningarna är fyllda med förnumstiga råd från självutnämnda experter vilkas råd bukar inledas med meningen så pratar du med din tonåring om....
Jag undrar vad finns kvar att upptäcka då om könslivets mysterier. Jag uppmanar låt mysterier vara mysterier, tids nog kommer ungdomarna upptäcka vad dom vill upptäcka som jag fick göra på egen hand. För att hoppa lite från ämnet av min mors undervisning minns jag följande bastanta råd sprungna ur småjordbrukarens livserfarenheter. 1) önska i ena handen och skit i den andra och se i vilken du får mest i. 2) Får man inte den man älskar, får man älska den man får. Så enkelt och ändå så svårt och ändå så sant