Nu är jag tillbaka.
På den punkt i livet, där jag stod.
Den punkt i livet, där dikten blev en sorts ventil, även om den då aldrig överträffade verkligheten!

Jag måste bara skriva.
Skriva av mig.
Det är ju tillåtet!
Vem skulle hindra mig?
Så; Why Not?

Vad är det jag med mina ord vill framföra?
Ett stycke av...,
Sargad är min själ, och ändå är det för att , och trots att: För själen finns inget att gråta över.
Men vad ska då göras, med den sorg som är kvar?
Trots att ingenting hänt!