När Bo Setterlind var sex år föll han i vattnet och var nära att drunkna. Då upplevde han Gud och en värld, så strålande ljus och underbar, att han fick "nya ögon","diktarögon", som han själv lär ha sagt. Den vardagliga verkligheten föreföll honom därefter overklig, medan den andra verkligheten, den som han upplevt, när han var nära döden, tycktes honom vara den sanna, verkliga världen. Bo Setterlind blev inte, som romanfiguren Carl Carlsson, introvert, grubblande och pessimistisk
utan tvärtom utåtriktad, social och optimistisk. Outtröttligt turnerade han med sina dikter och försökte sprida sitt budskap om Gud och evigt liv, uppmanande oss att "tända ljus".

Själv står jag - som många människor - undrande bredvid.