Jag visste inte vem jag var.
Jag hade många kamrater.
Jag höll på att "svika" min socialgrupp
och börja min "klassresa".
Men utan identitet.

Jag gjorde mig av med 90 % av folket omkring mig.
Och kände att något började läkas inuti.
Jag blev helare och mera ensam.
Började förstå namnet Gunnar.
Det var Hilén jag hade svårt för.

Det räckte till slut inte med ensamheten
utan jag måste byta land, byta språk, kultur.
Att kärleken plötsligt steg fram ifrån öster
var en slump jag gjorde till mitt öde.
Identifikatieringen hade börjat.

Tom, ensam men hel
var jag beredd att möta en annan människa.
Hon skulle bli min spegel,
min allra käraste vän
och som första hela människa få plats i mig.

Jag tittar på filmen om Leif GW Persson
höra hans ångest om att inte veta vem han var.
Det är priset man betalar för att man inte står ut
med att jämställa sig själv med sitt ursprung
och en lögn man letar efter ordet på.

Man påbörjar, för man måste, en "resa" utan slut
en flykt ifrån något som förgiftat ens blod.
Man kallar det klassresa men det är flykt
på liv och död...det är ingen resa alls.
Det är ett irrande som gör livet värt att leva.

Hade jag stannat hade jag dött.
Jag älskade dem.
Mitt gift.
Lögn.