Kom gåendes en sommardag för något dussin år sedan,
fick syn på tvenne till synes vänner till varandra.
De stod där i allsköns ro och pratade, då jag tog mig för
att stanna till alldeles i närheten,

som för att lätt intagande studera folklivet, gatan, husen.
Jag råkade höra dem tala om litteratur. Efter någon
stund närmade jag mig dem som förstrött och gav mig
till att fråga dem om något.

Just när de verkade ta en sådan där nödvändig konstpaus
och ’hämta luft’. Då ursäktade sig strax den ene
av dem och gick vidare gatan fram. Jag började själv tala
om litteratur med den människa

som stod kvar. Han skulle visst hem till sig, men avslutade
ej samtalet utan verkade anta att jag skulle slå följe.
Då hans fru gick i dörren och kom hem, stod vi redan med
varsitt glas kallt i köket.

Vi pratade då och då med varandra, drack varandra till,
som vore vi två gamla bekanta.
På så sätt kom det sig att jag tillbringa varje dag i deras
lya på just den gatan där de bodde.

Min nya bekantskap kom ofta förbi då jag händelsevis
fann mig samtalandes med någon
av hans egna tydligen vänner. Jag antydde då tiden
drog sig mot kvällningen

att någon väntade mig där hemma till senast nio på
kvällen och så lämnade jag min väns bostad.
Då jag så fått några nya… …vänner och veckan gått
kom jag sedan inte dit igen.

Men befann mig i vilket fall i känslan av att ha kunnat
lämna efter mig ett tomrum och en slags
saknad i deras liv. Ty även om någon av dem velat söka
mig hade jag säkert bara lämnat

kvar en känsla av att jag nog kunde bo någonstans
i krokarna. Då jag vilat mina egna känslor
av upplevelser i ungefär en vecka, tog jag mig istället
för med att flanera vid

stranden av Vita Bergsparken, ett stenkast från Hornstull.
Sådan var min dröm i morse då du kom
dig för med att väcka mig… Så där kan det bli och komma sig
sedan är det ju bara att acceptera faktum.