Hej!

Jag säger hej.

Jag gör det eftersom jag inte vet när eller hur jag återvänder till webbplatsen.
Vem vet hur skrivsystemet i en verkar.
Men jag känner tre saker.

Min mormor brukade säga att var sak har sin tid. Tiden känns lagom att segla in i hamn. Jag funderar på att prova något annat.

Jag känner mig på något vis tillfreds. Jag har skrivit det jag velat berätta. I varje fall har jag försökt göra det. Jag känner mig nästan så att säga tömd på ord. Genom texterna har jag skrivit av mig. Är det möjligt att spela ut sin egen roll genom skrivandet? Om det är så är det kanske en naturlig följd av språket och litteraturen. Våra upplevelser, minnen, drömmar. Vi delar med oss till världen. Vi blir en del av den.

Det får mig att känna tacksamhet.

För fem år sedan publicerade jag min första text här på sajten. Innan dess hade jag knappt ens tänkt tanken på att skriva poesi. Än mindre dela raderna med någon. Den poesi jag skrev, fanns på dokumentet och i mig själv. Inte någon annanstans.

När jag satte dikterna fria hände något märkligt. Interaktivitet. Människor läste dem. Några applåderade. Någon gav till och med respons. Eller bokmärkte! Jag fick skrivarvänner. Jag läste andras texter, applåderade. Det tog ett tag innan jag vågade, men sedan började jag också ge respons och bokmärka texter. Synergier bildades. Det kändes som att skapa något tillsammans. Och jag tror inte jag hade skrivit, i alla fall hade det inte blivit lika mycket, om jag fortfarande haft det där ensamma dokumentet framför mig.

Jag tackar er varmt, skrivarvänner, läsare, författare, för att ni tagit del av texterna och för att jag har fått möjlighet att ta del av era.

Då och då, på vilken regelbunden basis det blir vet jag ej, kommer jag att vara här och läsa era kreationer.

Varje liv är en berättelse. Människor bär på fantastiska historier. Min förhoppning är att de berättas.

Jag önskar er allt det bästa.

Hej!

Vänliga hälsningar
David