i pandemins spår gror själviskhet

människors urgamla girighet

det är ingen hemlighet

de lever ju ej i evighet

vassa armbågar kräves här

tar sig fram utan besvär

först till kvarn det är

inser ej sitt eget begär

likt narkomanens suktan

känner ingen fruktan

lever i ständig tuktan

det oseriöst luktar

de rädes ej nålens stick

det går på ett kick

dödsskräck i deras blick

om de inte detta fick

men fuska aldrig sig lönar

hur de än ber och bönar

sist i kön de stönar

dem ingen belönar

sig själva de dock lurar

där de sitter och kurar

borde sättas i burar

eller ut i skurar