(Med någon fantasi blir andras bilder ens egna
då en själv läser, de blir egna filmer
och bilder, i ens egna sinnen.)



Det var jag och herr C, vi skulle gå på bio,
du vet där till vänster bakom medborgarhuset.
Trappan ned, litet dolskt sådär och så in till höger.

Med godisdisken till vänster.
Där köpte vi ut att ha under själva biobesöket.
Minns inte nu vad det var för film just den dagen.

Men inköpen brukade vara
en dubbel uppsättning, en till oss vardera.
- En påse Jellis, tack, nej, ta två påsar.
Och så en Pepsi Cola i muggen.
En burk nypoppade popcorn.

Smörade eller osmörat? Hm, det ena.
(Vilket betyder att personen bakom disken
ilsket får välja själv, besvärlig kund det där)

Och sedan som eko hördes herr C upprepa,
ord för ord, En påse Jellis, tack, nej ta två påsar...
och så vidare.

Ja, så var det tio minuter före insläpp
och kö till toaletten, redan före föreställningen.
Nu har det inte funnits Jellis att köpa på så länge.

Och en sak fick jag lära mig.
Jellis fanns bara att köpa på biografer i staden.
Hur det smakade?

Som extra fruktig eller kemisk smak i alla fall,
av något slags mjukt godis, litet som tutti frutti i påse,
bara som sagt med en alldeles enastående lukt också.

Det var halva grejen, att riva upp ett hörn i påsen
och ut strömmade den där söta och starka doften av
ååååh, mmmm, aaaah.

Ja, det var allt tider det.
Som en sorts tidlöshet.
Jag minns att det var sommar,
under en sorts era av år.

Sedan var den plötsligt slut.
En arbetsplats byttes mot en annan.
Från skola till jobb till skola, mera jobb,
mera skola, så arbetsplats igen.

Ett år eller två utan jobb och så ny arbetsplats igen.
Jobbet flyttade från staden ut på vischan
och så där höll det på.

Men så var där hemmakvällarna, enstaka utflykter
till bio, teater, galleri, badplats, strand, färjeturer,
dans på Gröna Lund och så.

Långa perioder av ingenting särskilt,
avbrott för lidande eller lidelser, kärlek och ensamhet.
Men så kom det som sagt avbrott igen.

Någon kunde ringa och så var det bara att sticka ut igen,
jonna ner till staden
(Jonna, betyder hoja, cykla, trampa väg via tvåhjuling)

och 'bara vara', med en vän av något slag,
dricka en kopp te hos polaren, spisa musik,
spela kort, sitta tysta i rummet och dricka en klunk igen.

Ibland var det som sagt kärleken
och ibland var det herr H, herr C,
fröken Chr eller fröken A, fröken L eller 'familjen'.

Delar av den eller mera.
Ja, du vet ju själv, vänner, bekanta, bekantas bekanta,
själv på väg och i högst eget sällskap.

På strövtåg i 'Klippiga Bergen', Vita Bergsparken vid Hornstull,
Fåfängan ovanför Londonviadukten.
Hötorget och kanske bio igen på Kungsgatan.

Bio och galleri i eget sällskap.
Ensamma nätter och ibland egen nattvandring
hem i klara sommarnatten.

På väg genom staden, hem till förorten.
Va? Gångavståndet?
Även om det så skulle ta några timmar.

Vad gör det, det är ju ändå sommar och natten är ljummet sval.
Men som sagt, det var då och nu är nu.
Fast även då i ögonblick, var det även då ett slags evigt 'nu'.

Var det verkligheten som levde
och jag var bara på besök då och då i den?
Den verkade som leva sitt eget liv.

Den var full av människor, främlingar ännu
och kanske även aldrig ses mera heller.
Att vara själv var inte nödvändigtvis ett lidande.

Men kan mycket väl ha varit just det.
Allting hade ett slut, men medan något pågick,
då var filmen inte slut än.

Då fanns det fortfarande någon klunk kvar att ta,
ännu något kvar att 'äta av kakan'...
ännu något kvar att uppleva.

Och som kunna njuta
och få ta del av,
då var en del av ett sådant där 'nu'...