Mot skymningen dansar hon stilla,
fram längs en ödslig väg,
månen på himlavalvet,
vakar över henne.
Regndroppar faller sakta,
och väter hennes hår,
hon böjer sig ner,
tar upp något från marken.

En sten rund och slät,
hon värmer den i sin hand,
regnet smattrar allt häftigare,
stegen ökar på,
hon ler i mörkret.
Några fåglar lämnar en trädkrona,
och så ännu några.

Vägen går in genom skogen,
hennes klänning,
är våt längs vaderna.
Där borta vid slutet av vägen,
ett litet hus, det brinner ljus.
En knarrande trappa,
två små som leker där inne,
och hans rygg,
mannen som hon håller kär.

Hon smyger stilla in,
stänger dörren utan ett ljud,
där ser hon dem leka,
tända ljus på bordet
det doftar av mat.
Han väntar på henne,
han tänker på henne,
minns hennes kyssar,
hennes varma händer,
hennes höfter.

Han drömmer om henne,
småler för sig själv,
kärlek, som stora vatten,
som sommarens hetta,
som havets svalkande
vågor.

I barnen ser han henne,
i deras lek och skratt,
minns han hennes första
ögonkast, förtjusningen.
I deras ögon ser han hennes,
i dem kan han se djupet,
av kärleken,
en smärta,
saknad, tårarna,
för rädslan att förlora,
det som är det dyraste,
som är oersättligt.

Inom honom flyter kärleken,
som honung, som mjölk,
som vin forsar kärleken,
genom hans ådror,
själva livet bor nu,
inte bara i honom,
det bor också i henne,
och i barnen.

Hon är som musik i natten,
som vin och god mat,
som regnet för skogarna,
himlens stjärnor
så är hennes kärlek,
för honom.

Se dig om,
hon väntar,
hon är redan här,
hon vilar blicken på dig
kvinnan du älskar.

Händer som finner varandra,
och ögon som tåras och ler,
en hunger som aldrig kan mättas,
två hjärtan, två själar,
som ser.

Följ mig på Youtube för mer dikter:
https://www.youtube.com/channel/UC1AY8avlFsDidlvd5U3586g
"Mina ord om livet"
Välkommen in!