Han skrev vid klockan 08:59. Det kändes som att han hade bestämt sig för det och inte ville skriva vid klockan 09:00 för att det hade varit för uppenbart.
Jag svarade och vi bestämde planer.

-Ses igen?
-Ja.

Idag har jag tänkt på dig kanske 70 gånger totalt. Vid det här laget så har verkligen alla mina förklaringar och scenarion kring vad som har hänt dig som gör att du inte skriver, runnit ut. Det finns bara en förklaring kvar och det är att du inte vill. Jag har likt en för entusiastisk hobbyfantast gått igenom de gångerna vi setts i huvudet. Vad jag sa, vad du sa. Letat efter ledtrådar. Repeterat.

Min tjejkompis säger att hon inte fattar någonting.
-Det där är en sån oklar person säger hon på en brusig telefonlinje i ett samtal som äger rum under arbetstimmar. Jag säger att jag inte bryr mig men att det såklart vore kul att ses igen om våra vägar skulle korsas. Jag tror ändå att hon tror på mig. Det känns rimligt, för jag är inte en sån person som ältar och håller kvar. Jag är ingen sån person som blir lämnad, jag lämnar.

Sista gången vi sov ihop och du la armen över min mage så höll mitt hjärta på att sprängas. Jag fick aktivt lov att försöka lugna ned min andning. När jag låg bakom dig och höll om dig så var jag orolig över att du skulle känna hjärtslagen slå mot dina skulderblad. På morgonen berättade du om tidigare förhållanden och dödade långsamt den lilla gnistan av hopp jag hade om att det skulle kunna bli något mer mellan oss förutom vänskap. Det kändes lätt att åka därifrån.

Jag hittade ett bra inspirationscitat idag som jag satt som bakgrund på telefonen nu. Både på hemskärmen och i låst läge. Då är det illa kanske någon skulle tänka. Och det kanske det är också.

Det finns inga spår kvar av oss. Ingen bild är tagen. Inga sociala medier bytta. Det enda som finns är en milslång konversation som ligger tung i min telefon. Hela vår historia ligger där. Och det verkar som att det inte blir mer än en trilogi för det har du bestämt dig för och jag har väl också bestämt mig för det. Jag aktar mig varsamt för att ens komma nära när jag rör mig på samma skärm. Vill inte komma åt och öppna. Vill inte heller ta bort. Litar inte på att mitt minne håller allt. Vill kanske inte att mitt minne ska hålla allt.

Det jag vill just nu är att vi ska träffas på någon stökig bar, du ska se mig och känna att du gjort ett misstag. Sen ska vi kanske kyssas på vägen hem och vakna upp tillsammans. Samtidigt tänker jag att om det skulle hända och sen skulle vi vara tillbaka här igen så vet jag inte om jag fysiskt klarar av det. Kanske bättre att hantera det nu. Det är bara lite frasigt på kanten tänker jag. En liten snudd på något som bränt mig. Det är inte värre än så.

Det är säkert så att jag byggt upp en illusion av dig som ändå inte stämmer. Att jag har förklätt allt som jag har öppnat upp mig till dig som att du är speciell när det i själva verket är jag som gjort allt arbete bakom.

Jag skrev till en vän om att jag träffat någon som jag fått lite känslor för men som inte ville ses längre. Jag vill säga att jag längtar till den dagen då du inte längre är någon som jag berättar om när någon frågar. Det hade varit en lögn.

Just nu så hoppas jag mest att du mår bra och att du är lycklig.

Och det skulle kanske någon skulle säga är ganska illa.
Och det kanske det är också.