Jag, en Poet
år tvåtusennio hamnade jag i poesins träsk fastnade där avsiktligt men var inte alls prio inte heller var jag så modest men allt var rätt och riktigt
i början jag tog små steg allt var nytt och okänt mina alster en amatörs verk gjorde små framsteg sedan var det hänt jag hamna' i poesins tröskverk
vers på vers jag skrev ur fantasi och huvudverk det flödade om smått och om stort desto säkrare jag blev jag många timmar ödade ibland om sånt jag inte borde gjort
jag nästan rodnar över somt jag diktat inte är jag väl så rättfram och fräck som en skygg och blyg pion jag är nog för att mina känslor sviktat rampfeber min hemliga skräck men jag är den jag är
här sitter jag nu och grunnar hur kunde det bli på detta viset beroende jag nu har blivit djupt ner i poesins brunnar rena rama viruset stora steg jag klivit
finnes ej nåt botemedel i blodet flyter orden inget kan dem hindra men ok föralldel jag är poesin vorden jag ser bara stjärnor tindra
detta är nog mitt öde det är mitt kall en förbannelse till det goda livet är som ett flöde jag skriva skall länge till får jag förmoda
Bunden vers
(Rim)
av
Öknens Ros
Läst 230 gånger och applåderad av 14 personer Publicerad 2021-05-04 08:39
|
Nästa text
Föregående Öknens Ros |