I detta år som kallas tjugoett
vi väntat har på dig som ger oss värmen
och längtan finns till tröja kort i ärmen,
men snön den yrt och blåst ej varit lätt.

I maj slår regnet kind som en lavett,
ej ute lockar, blir en stund vid skärmen
med knåpande på text för skrivarpärmen.
Dock blick ibland når trädgårdens palett.

Därute står små sippor, blomst på kvist
och säger: Vi, vi står i vind så kall,
ej nås av värme, den som är vår brist.

Men hoppet ännu finns, vi tror det visst,
att solen snart ska värma oss och tall
och vi ska ropa: Vår, du kom till sist!