Han hade sina fotsulor mot min vad.

Hans kropp i fas med sängens längd. Kroppen lojt tillbakalutad mot de uppställda kuddarna i sängen. Utsträckt i självklarhet.

Andningen lugn och mjuk.
Utandningarna sjönk i välbehag neråt madrassen.
Fylldes, lyftes uppåt i tillförsikt
med sådan mjukhet runt kroppens konturer att
den var öppen för beröring.

Hela varelsen bjöd in, gav tillgång,
bad om att få brukas.

Så tillfreds med sin plats i världen, i livet.
Sin blick vänd utåt, nyfiket och vetgirigt lyssnande.
Ville veta.
Ville höra din berättelse. Ta del av dina andningar av erfarenhet.

Mina ben åt andra hållet.
Som hela min livsinställning – tvärs emot.
Mot den vedertagna riktningen.

Men med hans fotsulor mot sidan av min vad.