Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Dialogen

Paret i porten, framför entrén.

Barnen stilla runt deras ben, i knäveckshöjd med sina viljor.

Kvinnan ståendes snett mot porten, fingret utsträckt på uppringningsknappen, fötterna vridna ut mot mannen. Hennes axlar bestämt, lätt höjda men bakåtstrukna,
bröstkorgen öppen mot mannen, talandes över barnen, ohörbart men tydligt
– jag vill att vi stannar en kort stund. Läpparna mimar något, oläsbart.

En mening tidigare uttalad för mannen förstår och nickar. Han minns morgonens diskussion som förflöt över det kallnande frukostkaffet. Det som sades efter att barnen tuggat sig genom sin hönökaka och gått till lördagsmorgonens tecknade serier.

En dialog i kropparna svävade ovanför barnen, på gatan, framför svärmors ytterdörr.

Mannen, med kroppen vänd mot porten, med benen beskyddande runt barnen, öppen mot sin kvinna, med axlarna sänkta, huvudet rakt,
inlyssnande,
blicken vilande på henne
– jag gör mitt bästa, jag hör dig.
Ett upprepat, påmint löfte, återkommande behov av bekräftelse.

En självklarhet för mannen som valt sin kvinna, sin familj
men inte gränssatt sin mor.
En kvinna som återkommande erbjuder sin välvilja, sitt tålamod för barnens skull.

Två kroppar i dialog,
två självklara kroppar som minns varandras kommatecken och inandningar från natten före.




Fri vers (Fri form) av TinaNahkuri VIP
Läst 57 gånger
Publicerad 2021-05-09 09:16



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

TinaNahkuri
TinaNahkuri VIP