Fingrarna är svullna av överansträngning och värme. Huden spänner och köttet vill ut. Lederna värker, ömmar i takt med sinnet.
Krampen av att hålla pennan förkroppsligar dagens våndor.
Alla gamla relationer, känslor och åsikter väller upp som sura uppstötningar i takt med att grillen tänds och kaffet bryggs.
Vilja till relation kämpar med den brinnande intensiva känslan,
den innerliga önskan,
behovet av självständighet.

Joggingturen sitter kvar i kroppen som korta muskler i vaderna.
Känslan av åtstramning, ett korrektur, minner och ger hopp om livet.
Som om kroppen vetat på förhand och tillgodosett behovet. Håller ihop. Påminner om att jag är min egna människa, med gränser och rättigheter.
Kroppen förberedd på samvaro.
Svångremmen på plats, spänd.
Självspäkningen – släktmiddagen, lindras av gin och tonic i immigt glas. Världen återvänder munfull på munfull, hörseln släpper in mummel från grannen, klirr av bestick och fågelkvitter låter mig veta att livet går vidare.
Andning. Andas.
Fingrarna sväller.
Kroppen trängs och vill ut. Skinnkostym.

Bilarna kör upp mot gården, ställer sig längs med vägen. Självklara över sitt existensberättigande parkerar de svulstigt och högmodigt på minnenas grusväg. Bildörrar smälls igen. Packning bärs in, ombyte, blöjor, vatten. Matbordet intas, revir markeras. Rätten till yttrande, åsikter inmutas. Territorier förskansas. Runda magar, härskna åsikter, kampas om livsutrymmet.
Bristande självkänsla, undergivenhet, mindervärdeskomplex tar uppenbarligen enorm plats i världen.
Magomfånget väller ut ur munnarna. Kommentarer fälls ordlöst och inte alltid med riktning. Det är mentalt trångt att andas mellan de olika tonhöjderna av ”hö hö, ha ha”.
De rumsligt stora kropparna med raka tyckanden kampas om utrymmet för de insinuerande förminskande kommentarerna som finns att tillgå.

Väljer att avstå. Vara passiv. Backa. Vänta in.
Jobba förhållningssätt. Behålla fasad och leendet.

Omdömet blir drygt.
Försöket bryts, jag faller in i ledet, medverkar även jag till dynamiken. Svårt att bryta mönstret. Kampen mellan min vilja till avståndstagande och delaktighet i det dysfunktionella behövs uppenbarligen, utan den finns saknas definitionerna av mig, av mitt jag. Klarar mig inte utan detta spel, inte här, inte i detta sammanhang.
Spel.
Vill inte spela.

Kylskåpet harklar dödsrossling. Suck. Präktighetskommittén sammanträder vid middagsbordet. Internetsida efter sida undersöks, diskuteras. Hyllbredd. Effekt. Det enda som inte avhandlas är färgval.

Det fortsätter. Dåtid blandas friskt med nutid med stillsamt höga röster. Blandas ihop till smaklös cocktail, förvirringsmått mätt i grader av demens.

Kaka, tårta, kaffe, grill, kött, skärbräda, tallrik, allt i ett sammelsurium.
”Sitter alla?”
”Nej. Var är mamma?” Borta. Det kokar vid matbordet.
Fingrarna sväller till ogripbarhet. Tankarna får inte plats.

Det känns som sällskapet sluter sig kring mig som en ringdans på midsommar. Sluter leden, håller handen, sinnet väller upp underifrån. Stora svällande magar som rinner ut ur munnarna ”hö, hö, ha, ha”. De är som handlingsförlamade.
”Hämta mat nu så att du hinner äta.” rinner över mina läppar. Ingenting i respons.
”Var hungrig då.” Jag har semester, tänker jag.

Mannen rapar. Hålet på tröjan vidgas, smutsen under tumnageln pillas ut, ramlar av, ned på tallriken, beblandas med förkolnade rester av grillmiddagen.

Sprit. Jag behöver sprit.

Joggingtur i vaden. Minner. Gräns.

Fingrarna sväller upp till stelhet. Alvedon.
Huvudvärken släpper. Fingret värker.

Samtidigt, som i ett parallellt universum, flimrar de förbi, utanför, på vägen mot båthamnen. Familjen. Pappa går, bärande på stor IKEA kasse, efter barnen. Fyrkantigt och lagom tungt packad kasse i alldeles lagom format för att passa i fören på en båt.
Till båten.
Sex sovsäckar, ett tält. Korg med kaffetermos, chips och cola. Flytvästar och soligt humör.
Båtresa till grannön, tält, mat över öppen eld, samtal mellan föräldrar och barn.
Mojnad vind och kvällssol.
Behöver jag fråga? – Hur bär de sig åt?