Våren har du varit med om i många år nu.
Bron i Sölvesborg är Europas längsta gång och cykelbro. Över den går och promenerar folk efter arbetet till sina hem. Villor och platt bebyggelse reser sig en bit över marken och är nästan lika uppfinningsrikt konstruerad som vår flora. Joggare stärker skelett, muskulatur, senfästen och mjukdelar. Parkbänkar som står monterade längs med vägen är till för gamla som i mån av sin kraftlöshet måste sätta sig en stund för att pusta ut. Medan ungdomar pratar en stund och medelålders lapar sol. Vintern har gjort många hungriga på sol. Mestadels är den skön om man undviker att bränna sig. Majsolen stiger upp tidigare och lägger sig senare i skymningssjok. Med samma vana stiger den upp i tid som alltid förr. Med sin nyfikenhet och öppenhet undrar den i sin härlighet även denna morgon vad dagen har att erbjuda för trevliga upplevelser.

I går skrev jag en sida till om bildens retorik. Vitsigt är när betraktaren upptäcker att texten inte längre är verklighet, utan något påfunnet efter dina upplevelser eller efter en idé i huvudet på en stadsmänniska. Stilen är mestadels platt bebyggelse och inte metafysisk annat än i stråk bakom bilden. Jaget försvinner och står över. Samma sak diktas på ett nytt sätt med liknelser, analogier, metonymier, synekdoke och allegorier.

Ljuset fördelas jämnt över hav och land. Löven spricker upp i små skratt över att känna sig livskraftiga och starka. Livet är som det är och mycket kan du göra. Det hör till att trädet har en platonsk siluett, att ljuset smyger mellan löv och kastar skuggor på folk som sitter under bänken under björken. Det vita på björkens stam är det glänsande skimret på havsytan att strålarna bildar en kvartett som är lineär och följer tiden exakt punkt på pricka.

Det förstår man att livet kan tyckas vara en idyll som tröstar sådana stunder när du sörjer orättvisor och försvinnanden, det vill säga onaturliga illuminationsnummer. Schamanen trollar inte bort kaniner utan människor i sin hatt. Människor trillar av pinnen som när trasten slutar sjunga med sina oartikulerade toner. Människorna ropar på underhållning och hjälp. Då flyr de in i vännen solen eller någon annan mer närstående vän.

Solen stiger ned och månen undrar varför inte alla söker kärlek. Någon som håller dig bakom ryggen och säger att du betyder något. Andra människo kritiserar och berömmer, men för dem saknar du en större betydelse. Obemärkt går vi förbi varandra, men när vi förankras i ett sammanhang kanske vi får betydelse. Om nu inte någon någon hatkännare viskar om dit betydelselösa väsen. Nej, jag känner mig inte betydelselös. Inte på något sätt. Min stämma väger både lätt och tungt, gravitas.

Månenens strålar lyser över träden, att de känner sig lika märkvärdiga som Magimen. Ändå vet du att livet inte är någon saga. Det har du aldrig trott. Du lägger dig tidigt för att vara pigg nästa dag.