Ljuset som vandrade genom vårsolen, genom lugna morgonskogar och deras svala vindar. Vindar som plötsligt började rassla och strömma av glädje i vägarnas lövgröna diken.

Blåsten blev en översvämning, ett uppåtvirvlande av glans, ett nedåtgående flöde. Vågor av glädje som kastades i ljuset, den ömma recitationen som hängde ren och orörlig; en allestädes närvarande och roterande ramsa, buren i turbulent luft, i ljusets jämvikt.

Åh, denna höga vårdans, detta solskinande och det här rädda hjärtat, som gick så många vägar, att lättnaden alltid var undertryckt, varför dagarna ifrågasatte dess tillvaro. Nu får det luft och blir buret.

Men hon som gick bredvid mig, se hennes ansikte, som skrattar så tyst medan hon blev allt smalare i solens strålar längs blåstens sällsynta prakt. En befruktning, ett försvar i ingenting; hon skrattade mer fritt än brunnens lilla spel, än det lilla undret av denna återhållsamma sång, hon gick som om jorden med sina rena ting än en gång, stort och på nytt, framträdde som när ett universum började.

Senare, när hennes kropp föll i tystnaden på eftermiddagen av det mjukt doftande, skuggkylda boendet, vilade hon slö och mättad med sol och rymd, en svalhet blåste genom de öppna fönstren och gardinerna rörde sig mjukt och eftertänksamt.

Solstrålar kom och satte sig i hennes knä och hennes händer blev stora fyrkanter av ljus såsom dessa timmar i dessa dödens skuggmarker och hennes händer viks tillbaka till sina darrande höljen för att trycka fram ömheten i henne som avslöjade miraklet: Barnet som grät snabbt för ljuset, solen, vinden och jordens glädje.

--

The Street Singer - So Do I (1937)