Det är som om den inte vill släppa jakten på vila.

I uppstiget tillstånd håller den sin muskeltonus. Rör sig omisskännligt framåt i sin vardag. Klär på sig inför varje möte, maskerar med parenteser och kommatecken i alla samtal. Skapar bisatser som kamouflage.
Dribblar bort de som för korta ögonblick lyckas skymta in bakom orden.

Som ett utropstecken, av andra tolkat som självklarhet,
tar den sig fram till kvällningen,
till helgen. Strävsamt jagande fram till kvällning.

Stänger av klockan fem.
Släpper loss tröttheten, utmattningen.
Låter den fylla varje lem, fingertopp och hårstrå.
Som vatten som välts ur glaset rinner den förlamande tröttheten ut,
sakta in i varje skrymsle.
Rakheten drunknar. Utropstecknet tystnar.
Ingen ser parentesen eller hör kommatecknet.
Mörkret får värma och hålla om. Det är tyst.

För omgivningen är kroppen i dödens vila.
Avspänd och rak.
Upprätt och utsträckt med ansiktet vänt uppåt, utåt.