Varje år bygger de nytt bo högst upp i tujan intill det av tegel röda huset. Skatorna. De är ivriga, ihärdig och arbetsamma. Kvist för kvist i sina näbbar flyger de upp med. Korta kvistar och mindre grenar, ibland förvånansvärt långa. Boet tar form och blir allt större. Nu är det snart mitten av maj och ännu är det gigantiska boet som hänger en bit utanför den gröna höga tujan kvar och jag hoppas att ingen vårstorm kommer att blåsa ner det som förra året. Det var sorgligt att se skatornas strävan ligga som plockepinn på marken. Det är två skator som flinkt flyger in och ut ur boet, med och utan grenar. Jag tror att deras ungar har det gott där. Våra närmsta grannar som skräpar ner men utan att det gör något för det är livet som gör sig påmint. Våren som knackar på och visar att även om boet som så ihärdigt byggs blåser ner så väljer skatorna samma boplats år efter år. De litar på tujan. De visar att det går att börja om igen och igen, att det aldrig är för sent även om det inte håller för livets stormar.