Gryningsljus
väcker morgonen
tuppdagg i gräset
varje droppe
klamrar sig ömt fast
vid gröna blad

det är ett under

varje steg
varje andetag
varje solstråle

ditt leende
jag saknar det
när jag vaknar
när jag ska somna

när jag vandrar
över kullarna
bland de knotiga
strävsamma ekarna

jag saknar dina läppars närhet
dina händers ömhet
dina andetag

att få dela dagen

jag skriver varje ord
till dig
långa dikter
lägger dem i kuvert
som jag aldrig postar

du har inte längre
någon adress
och dina anletsdrag
tycks mig vaga

men jag vill berätta
om hur jag har det
om hur solen fortfarande
strilar in på morgonen
i det tysta tomma köket
klockan som tickar
radion som mumlar

fåglarnas vårsång
som väcker mig i gryningen

det var ett mirakel vi hade
vi förstod det bara inte
vi matade elden
stod där förvånade
och petade i askan sedan

solen torkar daggen
från grässtråna
blir till osynliga
små moln
av vattenånga

försvinner till
synes spårlöst

precis som minnen
och tårar

suddas ut

förångas


som tunna slöjor
i tidig morgonsol






P.G 20210513