Under det klättrande brospannet som binder ihop tiden har en man gått i ide; han väntar på att hans trasiga klocka ska slå rätt - den gör det. Två gånger om dagen.

Som ett stim av fiskar - eller en flock zebror är det svårt att urskilja en människa ur massan. Det är ett kollektiv av röster. Men rösten är den samma. Ibland sticker någon ut - han korsfästs.

Det gråtande barnet undrar varför det är som det är. Svaret hänger i spindelväven. Ingen vågar närma sig det.