Det är morgon igen, himlen skulle kunna vara oskyldigt blå, men den är inte det. Det sticker fram några starkt azurfärgade partier ur nån sorts myndighetsgrå gegga, solljuset är dämpat och smutsigt. Som om morgonen skojade om att det är sommar och när som helst ska säga nåt om att det inte var på riktigt utan här kommer det drivis och hagel, skjutet med eftertryck ur alla helvetets kanoner. Och jag ska till jobbet. Vakna, skita, dricka kaffe, vara hopplös, gå och jobba, äta, andas, hjärtat ska slå hela tiden, människor måste vidtalas, the show must go on.

Men vissa samtal blir man bara besviken på.

Jag var och handlade häromdagen, där gick jag med min medhavda ekologiska tygkasse som jag av någon för mig helt dold anledning fått av hipsterpappan på våningen ovanför. Han hade stått utanför vårt hyreshus och glott, och när jag kom förbi sa han hej och skulle snacka, men jag hade inte lust. Jag grymtade. Då tog han fram den där tygpåsen och räckte mig den. Den är bra att ha när man går och handlar, sa han. Jag tog emot gåvan, såg honom rakt in i ögonen, och gav honom ett intensivt tack, som om jag vore mentalsjuk. Killen tyckte väl att han var med om nåt sorts instagram-ögonblick och verkade bli alldeles till sig. Sen gick jag. Han stod kvar på trottoaren, bakom honom några vallmo som sprängt sig upp ur asfaltskanten. Det om detta, och nu befann jag mig utanför vårt lokala betongförorts-ICA iförd ekologisk tygpåse.

Där, mitt på torget, stod en av grannarna. Hon fick naturligtvis syn på mig, trots att jag försökte göra mig anonym och hård i ansiktet, och kom fram för att hälsa. Jag skyndade mig in på ICA, så att vi åtminstone kunde sammanstråla framför anslagstavlan i ingången, det blåste så in i helvete där ute och jag frös lite, och hon följde efter. Hej, sa hon. Hej, sa jag. Hon var söt, stora bruna ögon, hon brukade hänga ut genom fönstret i huset och röka, precis som jag gör. Hyresvärden gillar inte det där, men ingen blir vräkt, och det är väl bra på nåt sätt antar jag. Jaha, vad är det som ska hända här nu då, tänkte jag, och det skulle jag få reda på. Alexander, han ringde igår, sa hon. Jaså, sa jag och saknade mina cigaretter. Vem då? Vem ringde dig? undrade jag och blev plötsligt medveten om hur jag stod där i ICAs entre med handen krampande omkring en påse i tyg och jorden framrusande genom den bottenlösa svarta rymden i 107826,05 km/h. Nåt sorts bekymmer svepte över hennes ansikte, hon hade nog velat att jag skulle komma ihåg allting, vi hade samtalat tidigare. Han, du vet han. Jaså HAN, sa jag och himlade med ögonen. "Han" var nån sorts kulturidiot hon hade träffat några år tidigare, hon hade blivit glad för att hon trodde att de besatt samma typ av symbolsystem, att han förstod henne, att han skulle kunna hjälpa henne på nåt sätt i hennes strävan mot självförverkligande. Han hade varit fotograf, precis som hon, och hon längtade kontinuerligt efter att bli framkallad. Som om det där inte vore nåt hon skulle kunna klara själv, men det kan man inte säga till folk. Man kan inte säga "du behöver bara gör det du blir glad av tillräckligt många gånger, sen är det så", eftersom om de inte tror på det själva kommer det att bli timmar av "men jag... men jag .." och jag tycker att det är så tråkigt med "men jag...". Nu hade han alltså ringt, vad om detta.

Vissa samtal blir man bara så besviken på. Sa hon.

Han hade varit full, när han ringde. De hade inte hörts på flera år, och nu var han onykter och ville ligga, trots ny familj, trots att han var så lycklig, trots alltihop. Jaha, sa jag, det där är väl ingenting nytt. En människa skaffar sig en partner, sen blir kärleken till nån sorts installation som man knappt ser, och då vill man ha mer. Det handlar om förväntan, lilla du, ingenting annat. Det är en stark känsla, känns nästan som ångest, eller aggression, eller lust, han känner inte längre förväntan när hans sambo sitter där i soffan. Så sa jag. Hon såg upp på mig, och log lite snett. Du är förjävlig Alexander, du går här och ingen vet att du kan alla de där känslorna. Du ser ut som en helt vanlig skitstövel och sen vet ingen att du kan alla de där känslorna. Hon gjorde mig lite förlägen, men jag visade inte det, jag blev ytterligare rastlös, ville in och handla mina cigg, inte stå här och få bekräftelse kastad på mig. Okej, suckade jag, men i alla fall. Ja, jag blev besviken, fortsatte hon, vi pratade med varandra och han visade sig vara inte den där snubben som bryr sig om mig eller ens tycker att jag har ett människovärde, utan istället en människa som själv är rätt tom. Ihålig på nåt sätt. Det ekade liksom hela tiden när han öppnade munnen för att säga nåt. Han minns mig knappt, han minns bara sig själv. Vi satt och mindes honom, tillsammans, i närmare 2 timmar. Jaha, sa jag. Varför la du inte på. Nu drogs hennes ögonbryn ihop, hon såg bekymrad ut, nästan skamsen. Jag vet inte, sa hon, jag vet inte varför jag inte bara la på. Jag blev förvånad tror jag. Jag har så svårt att tro att det kan vara så där för någon annan, det måste ju finnas kärlek inuti alla människor. Jag nickade. Ja, det finns det nog, men en del skäms så mycket för sin egen närhetslängtan att de glömmer att andra människor existerar. De är som djupa i det närmaste torra brunnar som står och gapar efter vatten, och det är lätt hänt att man ramlar ner i dem, sa jag, och blev nästan lite imponerad av mig själv, över hur fantastiskt bra saker jag säger ibland. De visar dig allt du borde älska i dig själv för att locka åt sig din eld, de håller upp spegelglas, du ser egentligen bara dig själv. Utan dig vet de inte vem de är.

Jaså, sa hon, ja så kan det vara, men vad gör jag nu? Jag vecklade ut min tygkasse för att tydligt markera att samtalet började komma till sitt slut, och att jag ämnade att göra entre på ICA för att hämta bröd, smör, cigg. Känner du förväntan, sa jag. Ilar det liksom i din kropp, är du vaken och intresserad? Nä, sa hon. Jag tror inte det. Jag är nog mest förbannad. Det ligger fotografier i min bokhylla där hemma som har betytt nåt för mig, eftersom jag trodde att vi gjorde någonting vackert tillsammans. Efter igår fattar jag ju att han gjorde någonting kreativt ihop med sig själv med mig som material, och då blev det där värdelöst, för mig. Inte ens minnena kan jag ha kvar nu, att det var särskilt. Då var det min tur att le. Jo, det kan du faktiskt. Du kan låta det bli vackert igen. Du kan tänka att det enda som var vackert med den där mannen det var du. Du kan känna kanske glad tacksamhet, för att han visade dig det. Då blir dina fotografier viktiga igen, gå hem och titta ordentligt på dem nu, så att du ser vem du är.

Sen gick jag. Hon stod kvar. Hej, sa jag, när jag lämnade henne. Hej, sa hon. Hon ville fortsätta prata, och följde efter mig några steg, men vände sen. Jag skulle kunna ta med henne hem, lägga henne över mitt knä och banka folkvett in i henne. Man kastar inte det viktigaste man har i bottenlösa brunnar, det finns absolut ingen return of investment i detta. Kärleken kommer bara att falla rakt ner i mörkret och aldrig återvända.

Precis som jag. Jag är också en sån där brunn. Jag är också bottenlöst mörker utan slut. Men jag är åtminstone funktionell. Jag ser dem, åtminstone, jag ser deras ansikten mot en klarblå himmel, när de kastar ner sina brinnande kärleksfacklor, när flammorna singlar ner från brunnskanten, ner i mitt mörker. Det lyser en stund, sen är det över, men jag ser det, och jag ser också att detta ljus, deras ansikten, deras himmel, deras värdighet, är det enda vackra som finns, i mig.