Vill inte ha någon storslagen ceremoni
Vill inte göra det så storvulet
Vi är några från vår lilla familj
Några från de närmaste vännerna
Vi blir inte så många
Vi känner varann väl
Hon är självklart värd allt
Hon var mitt allt
Men...

Jag hade hämtat urnan på krematoriet
Arrangerat blomsteruppsättningarna
Urnan mitt i det lilla blomsterhavet
Stolar i en gles halvcirkel kring

Jag placerar mig själv sittandes på plattformen med urna och blommor, på ena kanten.
I bakgrunden Julios Iglesias - det var ju så mycket hon! Hon älskade det spanska, rytmerna, hans röst.

De kom, satte sig på stolarna
Vi blev åtta stycken.

Jag inledde, lite presentation
Lite bakgrund kring ceremonin, kring dagens huvudperson
Bollade över till äldsta vännen, sonen föll henne lite i talet.
Svägerskan fick ordet och beskrev hur hon omhändertagits av broderns hustru efter svårighet i livet. Hur gott, hur generöst, hur läkande...
Kalasen togs upp, hennes kokkonst och hur hon handlett maken då hon inte längre kunde...

Hennes älsklingsblomma blå akleja benämndes och fanns med i en blomsteruppsättning från barnbarnets mamma.
Den äldsta vännen läste ett brev.
Sonen prisade mammans val av make, som blev en så fantastiskt viktig styvfar.
Berättelsen om skaldjurssalladen, om pappiljotter, om ansiktsmask nog så skrämmande för det treåriga barnbarnet, kräftskivorna med hattarna, sångerna...

Vi satt där i ringen
Stundvis lite trevande
Det var ju därför jag var där
För att lotsa vidare

Julios Iglesias sjöng i bakgrunden
Vi kände oss lite färdiga för nu
Det blev dags
Dags att faktiskt ta farväl

Bredvid urnan stod en fotografi
Där var hon i sin krafts dagar
Håret i ordning
Smakfullt sminkad
Leende mot kameran
Förväntansfull
Vacker
Levande

Dags att ta farväl...

Reser mig, bugar inför urnan
Bjuder fram
De går fram
Maken, sonen, barnbarnet
Vännen med make
En annan vän
Svägerskan

Det är över
Det är gjort
Nu är det upp till de som finns kvar att låta minnena blomstra

Ännu ett liv till ända
Ännu ett liv utlämnat till oss att minnas