en kort betraktelse över den manliga belägenheten och tidens obevekliga gång. Eller inställningen till de stora livsfrågorna men också de djupt personliga lösningarna till dessa. Ända sedan jag blev medveten om att jag hade ett jag som var klart avskiljt från de övriga av min art har jag de profundis funderat över varför har alla andra snyggare brudar än jag (livets outgrundliga orättvisa) och varför kan fulare bruda få män överhuvud taget. När var tar sin blir den andra över-
Efter ungdomsperiodens hektiska väljande och ratande lugnat sig inträder oftast en konsolideringsfas själv tittade jag i smyg avundsamt på de lyckliga killar som lyckats greja pangbruden med de rätta rattarna (eller bomberna) eller det sötaste ansiktet. Man gifter sig inte med ett ansikte upplyste mig min mor sakligt om fast jag var för omogen att begripa omfattningen av hennes visdom. Ni vet den typ av visdom som bara ett liv kan ge.
Till slut löste sig livsproblemen med att jag kom när en tjej och jag var så lycklig men säg den lycka som varar för evigt och hon tog initiativet att lösa våra band. Jag tog det mycket hårt. Och det skulle ta ung ett och 1,5 år innan jag psykiskt kom in på banan igen. Åren gick och det brusande livet tog hela min uppmärksamhet. När jag för ovanlighets skull började tänka på det som varit tog det mig flera minuter innan jag kom på hennes namn, och nu undrar jag om hon fick ett bra liv blev hon lycklig?