Jag har ingen grav att gå till. Ingen sten med hjärta eller duva. Ingen plats att sätta saknadens blommor. Inget ställe att sörja vid. Min sorg och saknad efter dig bär jag med mig. Vissa dagar är det så tungt korset jag bär att jag knappt kommer ur sängen. Jag vill bara sova vidare och hoppas på att få träffa dig i mina drömmar. Hur kunde det bli så här? Hur kunde det gå så fel? Frågorna är många och ingen finns att besvara dem för du har stängt av, raderat mig och hur kan någon som inte får finnas till ställa dessa frågor? Jag är osynlig men bandet mellan oss syns inte heller. Jag har ingen grav att gå till. Ingen sten med hjärta eller duva. Ingen plats att sätta saknadens blommor. Inget ställe att sörja vid. Våren strör ut de blommor jag inte kan ge dig. De är mitt framför dig där i skogens kant. Sippor vita under träden. Små påminnelser om att jag tänker på dig. Saknar dig.  Älskar dig för alltid.  

Kram Mamma