På sommarn lyser solen jämt

på Jämtlands jäntor som den bränt

vid Jämtlands jättars monument

där plitar de Cyklopens pränt.

På sommarn lyser solen jämt

ej alls på gossarna som ränt.

- - - - - - - - - -

I Jämtland stod Sven Svale upp.

Han vakna självmant, utan tupp.

I sanning sov Sven Svale föga

mitt i Cyklopens onda öga.

På sommarn lyser solen jämt

på Jämtlands hedar som han bränt.

En gång stod heden full av tall

nu sotar sanden svart och kall.

”Vart dygn,” sa Sven med tag i kragen

”som morgonen planterar dagen,

drar jag min kos mot Ångerland

men”, med en ängslig hand på magen,

”blott timglas äter dygnets sand

och tiden rinner ur min hand.”

I ’Dalens trakt var Sven den skygge,

i ensamhet var han den trygge.

Där gömt han sig på gård och bygge

men inget skydd bjöd hedens hygge!

Med hungerns mod som närts på leden

han gol mot fjärran vandrare på heden.

”Hö-ni-ni-ni ni Jämtlandsjänta!

Har ni tid och mat till den tomhänta?

Om icke skall Sven Svale tiga

och åter trägenvägen stiga.”

”Kuckeliku Sven-vandrare som vråla,

om en ändå kunde äta spörsmål’a!

Nej och ja! Lämnar glasen helt halvfulla

men denna hännä könan är en kulla

som icke har nå’e sand att sulla.

Tilläventyrs vi traskar samma rutt

och je kan bjuda er från min mackbutt!”

Så mötte Sven dalkullan Margareta

(med håret rött som en rödbeta)

som sökte sin mas i stad och hamn.

Hon sa att "Fet-Mats var hans namn.

Visst är han dö, han dog i gruvan

men liket hans var fint som druvan.

I år och dar låg han i dy.

Bevare mig! Han fanns som ny!

Nu visa folk upp Mats lite varstans!

De rulla runt 'an i en tunna!

Je ska – som je vid Dalahästen förkunna’ –

begrava hans lekamen! Min mans!"

"Blommande orlandoblomma,"

sucka Sven Svale. ”Folk är bra klen!”

och vila sin hand mot en jättelik sten.

Den växte som skuggor i solnedgångssken.

Snart stod de vid foten av en jättes ben!!!

”Vid Torstens trumpetande toaletter!”

skria Sven Svale och började streta.

”För Bövelns jävlar och hans getter!”

förbannades jätten av Margareta.

Men solen den slocknade i jättens hand

och kvar på heden var snart bara sand.