Inlåst som ett djur är jag
Djupt ibland jordens mörkaste hålor
Fast bakom väggar av betong och galler av järn
Envisa, härdade och känslokalla emot min plåga och skakande fördärv
Denna onda öde har tillgetts mig av de mäktiga
Icke för att jag har begått det ondas synd
Men för att jag svarade kallelsen av min inre röst
Och med styrkan av mitt hjärta kämpade jag
För ett paradis där alla ska få njuta av livets goda
Men akt folkets död är de mäktigas bröd
Deras hunger är mäktigare än våra ideal
Och detta är mitt straff
För att jag enbart gjorde min röst hörd
I min ensamhet hör jag bitterhetens röst viska
Fyller min själ med hat emot de som kränkt mig med denna orättvisa
Men en liten del av mitt gamla jag kvarstår
Och även i mina mörkaste stunder skiner den
Sprider hoppets ljus i denna mörka håla
Ger mig viljans vingar och tron på att kampen
För en rättvisans utopi ska segra