Lika lömsk som dimman
Mitt i allt Står min själ Söker fast mark
Glider
Mina inre ögon spanar bakåt Där ligger lyckan och ler Det drar i mitt ruttna hjärta
Lyckan är numer en saga Troll och falska munnar Talar om forna tider
Mjuk mossa smeker mina fötter Kosan styr jag inte över Allt simmar i skuggorna Ont som gott men inget har vågat sig fram Mörkret har alltid kretsat
Avstånd är en trolsk melodi Den har alltid vaggat mig till ro Det enda trygga är trots allt ovissheten
Just därför är jag åter ensammare än någonsin Ändå lika ensam som alltid
En förbannelse och ständigt öppet sår Mitt var är rinnande känslor Ständigt ser jag vad jag inte är Jag vet vad jag borde vara Det är som en hallucination Jag lever i den Den är som dimman Finns men går inte riktigt att ta på Känns men smiter retfullt undan
Trodde att livets föreställning äntligen var min Plötsligt föll ridån Bakom stod jag åter själv Allt framför var kaos Dimman och jag blev i detta nu ett Lika oåtkomliga Som våra innersta väsen Delade samma känsla
Overkligheten som man kan förnimma När slöjorna spelar en spratt.
Skapa | Skriva
av
Hopplös själ
Läst 121 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2021-05-22 21:20
|
Nästa text
Föregående Hopplös själ |