Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Lika lömsk som dimman

 

Mitt i allt

Står min själ

Söker fast mark

 

Glider

 

Mina inre ögon spanar bakåt

Där ligger lyckan och ler

Det drar i mitt ruttna hjärta

 

Lyckan är numer en saga

Troll och falska munnar

Talar om forna tider

 

Mjuk mossa smeker mina fötter

Kosan styr jag inte över

Allt simmar i skuggorna

Ont som gott

men inget har vågat sig fram

Mörkret har alltid kretsat

 

Avstånd är en trolsk melodi

Den har alltid vaggat mig till ro

Det enda trygga

är trots allt ovissheten

 

Just därför är jag åter

ensammare än någonsin

Ändå lika ensam som alltid

 

En förbannelse och ständigt öppet sår

Mitt var är rinnande känslor

Ständigt ser jag vad jag inte är

Jag vet vad jag borde vara

Det är som en hallucination

Jag lever i den

Den är som dimman

Finns men går inte riktigt att ta på

Känns men smiter retfullt undan

 

Trodde att livets föreställning äntligen var min

Plötsligt föll ridån

Bakom stod jag åter själv

Allt framför var kaos

Dimman och jag blev i detta nu ett

Lika oåtkomliga

Som våra innersta väsen

Delade samma känsla

 

Overkligheten som man kan förnimma

När slöjorna spelar en spratt.

 

 

 

 

 




Skapa | Skriva av Hopplös själ
Läst 121 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-05-22 21:20



Bookmark and Share


  Monica Lindgren
Fin och sorgsen introspektion, kan man väl kalla det, hos diktjaget, som säger sig ha lyckan bakom sig, Men mjuk mossa smeker fötterna och "kosan" råder han ju inte över. Fint det där med att det enda vissa är ovissheten! Är ju sant!
2021-05-22
  > Nästa text
< Föregående

Hopplös själ
Hopplös själ