Ser genom fönstret den klarblå himmel som med solens hjälp speglar sig i en ändlös rad med biltak som ringlar sig genom vår lilla stad. Små bilar, stora bilar, lastbilar, bussar, bilar med släp. Vart är alla på väg? Är de på väg till eller från? Till vad? Från vad? Himlen bryr sig föga, den är nöjd med att spegla sig, se sin vackra färg återges i den blanka plåten, se slöjmoln glida förbi solen och bilda skuggmönster långt nedanför sin upphöjda position. Själv varken reflekteras jag eller bildar skuggmönster, sitter inne under taklampans blåvita lysrörssken. Den lilla i mig, hon som vill frihet, som vill lycka, som vill sand mellan tårna och solsken i blick, hon som alltid har en räv bakom örat och spring i benen, hon som aldrig har långt till skratt och alltid ett leende på läpparna, hon viskar i mitt öra; ”Jag vill inte sitta här i lysrörets kalla ljus. Jag vill gå ut, träffa intressanta människor, se mig omkring, upptäcka det vackra som ännu är dolt för mitt öga, nyfiket leta efter färger och former att hänföras av. Kom nu går vi ut och låter oss reflekteras av solen!” Hon hoppar och skuttar, skrattar och ler. Själv sitter jag kvar på min stol, stålsätter mig för att inte ge efter. Svarar den lilla med kraften ut det logiska. ”Det går inte, förstå du väl. Jag måste jobba.” Men den lilla förstår inte det, hon fortsätter att längta efter friheten som finns bortom fönstrets begränsande struktur och jag kan snart inte stå emot. Min blick vilar allt längre stunder på något utanför och mina tankar dansar i den virvelvind som längtan föder. ”Snart lillan”, viskar jag tyst, ”snart ska vi springa så långt benen bär oss, över stock och sten, genom land och rike, över berg och dalar, snart, lillan, ska vi springa med friheten som hårband… men först måste vi jobba”.