Karin! Karin! hade hon ropat
titta hit! titta hit titta hit!
Och det var hon, hon som nyss klagat över
hur folk tvingar barn att le
för att de vuxna vill fota dem,
hon gjorde nu så där, precis så där,
för Karin var inte hemma i sitt ansikte
just för tillfället, hon hade varit vilse
ända sen hon vaknat, faktiskt,
och tvingat sig, försökt komma på plats
i sig själv utan att lyckas,
hon tänker: jag får hoppas kvällen går fort
hoppas det inte blir totalstopp
så att jag bara plötsligt ligger där
bland alla levande, hoppas, hoppas
för nu är ingen hemma i mina ögon
armar och ben är bara programmerade,
men det drar ut på tiden,
aldrig blir dom klara med fotandet,
rosorna vid villans vägg
vilar i sin spaljé, en vacker bakgrund
Karin! Lasse! Hallåå! Titta hit nu!
KARIN HALLÅÅ
När de sedan trycker upp fotot i hennes ansikte,
ser hon förstås vålnaden som ingen annan ser,
vissenheten ramlar i högar, taggar sticker ögonen,
hon ser det som ingen annan anar, känner,
som ingen annan skulle tåla,
ingen annan skulle vilja bära, trösta, älska.