Du kan plocka upp mig med lillfingrarna, uttorkad och tunn…
så jävla svag
går ett varv runt huset, för orkar inte må så här dåligt längre.
sitter och försöker insupa solljuset
tusen år av natt och kyla,
jag är fortfarande ovan.
Blir lätt yr, matt och andfådd.
men gillar att gå med skor, för undersidan på mina fötter är ben, bara ben.
Och när jag går på golvet så gör det ont.
mina vassa armbågar skaver mot mitt höftben.
ursäkta mig 188 cm och 64 kilo,
men ingen vet vad som är felet med mig.
medicinerna gör det värre,
kan inte andas när jag tar dem och dem låser mitt bröst
och ingen vet någonting
är ensam i detta
lyssnar på Joy Division, medans jag går. Har gjort ett litet soundtrack. Men när jag nästan dog då spelades det ingenting, inte första gång, men det va okej, jag va redo att lämna allt bakom mig.
andra gången lyssnade jag på James Douglas Morrision – White Blind Light. Men även om jag blev helt uppslukat av det vackra i dikten så va det bättre första gången. Mer rädd andra gången. Första gången va jag lugn och accepterade det.
Mina tankar ockuperas av komma tillbaka, bli stark nog för att supa ihjäl mig igen.
Detta livet erbjuder ingenting annat för mig. Dumheter som sväljs av dumstrutar och hela samhället manipulerar…