Nedräkningen har börjat
och jag räknar var minut.
Jag räknar bara för att,
kroppen behöver vila ut.

Det är mig väl förunnat,
att få en vila inom kort.
Det har jag inte kunnat,
eller kunnat komma bort.

Jag jobbar inom vården.
Mitt ansvar väger tungt.
Ingen det förstår men
jag försöker tänka lugnt.

Snart har jag semester
och då kan jag få vila ut,
om det ej blir protester
här på jobbet som förut.

Så att jag måste jobba
för att det fattas folk...
Oss är det lätt att nobba,
fylla bägaren med smolk.