Då när hemmet till sist härbärgerar oss
då vi inte längre har kraften
då vi tagit steget ut på dimmornas bro
på väg in i glömskans minneslösa värld
med mål i barndomens bekymmerslöshet
måhända främlingar för varandra
misstänksamma mot de närmaste
fria från alla hämningar
kanske ändå en vindstilla kväll i juni
lockar fram ett oförklarligt vemod
med tårade kinder i stilla gråt
över en stund som en gång var
på bryggan därhemma
en vindstilla kväll i juni