...att slå ihjäl dig, svarade han på min outtalade fråga.
Jag hade bara givit honom en eller annan blick.
- I alla fall inte just idag....
Jag tyckte mig höra den talande tystnaden efter repliken.
Den verkade hänga kvar i luften, lätt dröjande. Sedan verkade den som falla tungt till marken. Ändå hördes ingen duns. Jag hade som omedvetet lyssnat, som spetsat öronen. Men den hördes inte alls. Det var som att betrakta en stumfilm. Ja, du vet ju själv. När en själv väntar på ett program i teven och så ha visserligen rätt kanal inställd, bara utan ljud är sändningen i då och där. Vissa låtar har framförts av en viss röst och så fort ens jag hör den sjunga något. Eller en sorts melodi spelas, du behöver bara höra några som inledande toner och du vet genast med dig. Det märkliga är då om den övertygelsen i och för sig existerar. Men så blir du övertygad om att det ändå är 'fel låt', den bara påminner så om, det där som du nyss var så övertygad om.
Jag hörde orden. Men jag trodde inte på budskapet i dem. Det var nog bara upparbetad ilska som fick sitt utlopp där. Ungefär som om någon fått tillräcklig tid på sig att samla energi. Plötsligt rann glaset över sina bräddar och så bara...
Tänka sig den oerhörda lättnaden. Plötsligt var jag som tillbaka i en gammal känsla. Jag hade fantiserat och som badat i minnen, en sorts nostalgi att åter finna och låta tankar och känslor löpa fritt i. Bara att jag tidigare inte riktigt känt friheten i badandet, bara spår av ett minne. En dag, vecka eller tidrymd i mitt liv. Men hans ord hade som slungat mig tillbaka in i känslan av att åter vara 'där'. En slags frihet och befrielse. Som jag saknat och längtat. Bara utan att själv vara förmögen att ta mig dit, på så att säga 'egen hand'. Jag kände hur i stort behov jag var av att befinna mig där. Äntligen kunde jag 'börja om på nytt. För att komma med ännu en liknelse, det var som om en plågoande dött och inte lämnat något annat efter sig än lättnad. För att något plagiera eller upprepa vad andra sagt redan förut. Det som inte var mina egna ord, men vilka gav så uttryck för...
'Jag (telefonen ringde just som jag skulle skriva novellens sista rad, nu minns jag inte vad det var jag hade tänkt mig som avslutning. Visst är det ytterst irriterande? En tappad tråd är ibland som omöjlig att hitta igen)



(Texten har legat i utkast
sedan 2020 11 29)