Vi gör ormar av grenar
och stupar i tankar
av vårt ärvda fördärv.

Egots kamp om sig själv
är ormen
som ringlar runt grenen,
som försöker att nå sitt näste,
som tronar efter tronen i kronan.

I Gudsvinden faller
ormen till jorden
och krälar åter uppåt.
Ondskan ger aldrig upp,
men har ingen makt
över ädla kvistar.

De bryter sin kropp
för att på fall få ormen i backen,
ned på jorden krypandes,
krälandes i förbannat hem.

Ingen makt har den
över vana män
där sanningen bultar i bröstet
vid kampens nalkande.