Jag iakttar de små svarta blocken
med de bleka pulserna
av rymd
omkring mig,
alla bemängda med stjärnor

Dagböckerna har återvänt
från sina positioner
ute i det levda

Min röst uttalar orden
från mina mångtaliga förlagor,

daterade, naglade, skulpterade: besatta & bisatta,

och orden ångar ur gravöppningarnas käftar
som svavlet ur Kilauela,
exhumerade – ex humus – ur de svarta rymdblockens
kardiovaskar
medan enstaka ord glimtar till
som stjärnfall
ur sinnets memorabilia
eller näthinneavlossningsförebuden
i ögonvrårnas extremlägen

Sagt är sagt

Minnesbilder korrigeras
Uppfattningar revideras

Jag kan inte hjälpa honom
men han kan hjälpa mig;
framförd, bortförd, lagerförd

på stegjärn nerför ett sluttande plan,
on crampons down a slippery slope

Bevisen på vår planettillhörighet
heter stämband och trumhinnor

Dagen välter omkull,
lämnar tomrum
för stjärnhimlens överraskande djupverkan
och drömmars magiska återsken
ur det omedvetna,
som är vår huvudsakliga existens

Insekter som hastar över vägen
verkar betydligt mer målmedvetna, beslutna,
än jag,
cyklande genom junisommaren, fördunklad,
lämnande ett Hans- och Gretaspår
av hackade stavelser och rullande fonem
efter mig;
ett sammelsurium av möjligheter,
varje ögonblick resulterande
i ett enda resultat,
läggande sig tillrätta
i dagböckernas sovsal
eller minnenas tillrättalägganden