Förr i tiden retade jag mig
på fastighetsföretagets motorgräsklippare
vars invasiva ljud bröt sig brutalt
genom juni, juli och augusti

Sommaren gick i baklås, tyckte jag,
och alla öppna fönster slogs igen;
lät som en avantgardistisk slagverksensemble
i frisinnad improvisation,
ilsken över ett stort område
medan klipparen som en norrländsk brunbjörn
brummade området runt

Nu upplever jag istället ett tryggt välbehag,
som när nattsyster tittar in i sjuksalen
och tittar till,
delar något smärtstillande, torkar min panna
och ger mig ett glas friskt vatten,
eller som när Mamma steg in i en mardröm
och försäkrade att allt skulle bli bra

Ja, nuförtiden känns fastighetsteamets olika
ljudande arbeten runt min bostad
som ett behagligt omhändertagande;
någon bryr sig om hur det är,
hur jag och alla andra hyresgäster har det

och jag ligger kvar länge på morgonen,
i pensionärens förmånstagande,
med C. G. Jungs AION utvikt,
och njuter,
med balkongdörren uppgavlad,
av motorgräsklipparens fram-och-åter