Perrongen är tom. Fast tom på ett tröstande sätt om nu en perrong kan vara det. Det är disigt ute och fukten från morgonen känns. Den lägger sig som ett dimtäcke över tågspåren och jag kan inte låta bli att fantisera över vart tåget tar vägen i slutet av dimman. Fukten samspelar sig väl med morgonljuset och bildar ett magiskt ljusspel.
När jag var liten hängde min mormor stenar ifrån kristallkronan i fönstret. Hon sa att det gör henne lycklig att följa ljuset längs väggarna och ibland vid speciella tillfällen kunde det blinka till, lite sådär mystiskt så man skulle kunna tro att en hustomte andades på kristallen för att säga hej. Tanken av att en hustomte gömde sig i huset gjorde mig glad men också lite rädd, på ett fascinerande sätt.
Mormors hus var stort, med många rum och vrår där hustomtarna kunde hålla till. Det knarrade ofta till när man rörde sig i huset, som det gör i gamla hus långt ut på landet. Det fanns alltid en varm doft, en doft av bröd med lite för mycket jäst i. Egentligen var inte mormors bröd speciellt goda, men ändå är det dom bästa jag vet. Dom fanns alltid där, liggande under en köksduk med smör och ost bredvid. Varma.
Trädgården var oerhört stor. Vilt växte alla blommor man kan tänka sig som på en sommaräng. Smörblommor, blåklockor, hundkex, klöver och högt gräs bildade nästan en tavla utanför fönstret med alla dess färger och när vinden tog tag i dom lätta blommorna kunde man försvinna i fantasin för en stund då ett hav av sommar svepte fram och tillbaka framför ögonen.
I slutet av den vildvuxna trädgården öppnade sig den mörka skogen. Stora, stiliga, propra tallar. Den ena högre än den andra bildade ett djup som på samma sätt som hustomtarna, gjorde mig glad och rädd, men på ett fascinerande sätt. Mellan tallarna växer dom täta, tjocka granarna. Som små bröder till tallarna bildade dem en allierad borg till skog.
Jag brukade känna storhet och respekt när jag gick in i skogen. Dels för att vi, jag och mina kusiner sällan fick gå in i skogen själva. Dom värmländska skogarna var nämligen kända för att sluka alla dom som inte hade någon respekt för skogens djup. Men också för att mormor sa att det var minsann tomtarnas hem. Dit gick dom på nätterna till sina krypin, för att tidiga mornar besöka människornas värld på avstånd.
Jag och mina kusiner byggde en koja precis i gränslandet mellan tomtarnas och våran värld. På framsidan kunde man skåda mormors röda fina hus och den magiska trädgården med alla de färgglada blommorna medans baksidan välkomnade det stora mörkret ifrån skogen.