Det finns ett staket som alltid är i förfall,
men som liksom aldrig helt förfaller.
Grusvägen dit är likadan.

Där finns dofter som avlöser varandra.
Du hamnar alltid där,
du hamnar alltid där skuggorna är lätta och blåser iväg.
Du har inte någon, men du har staketet
och allt hitom.
Alla ekar och gullvivor har du,
en schweizisk armékniv som du har hittat
- den har du, den är din nu, den och allt du kan skära.
Men även om skuggorna är lätta där vid staketet är du alltid rädd att du ska skära dig själv på den där kniven,
eller att den ska rosta
eller att staketet ska förfalla helt.

Och ändå är det förfallet och rosten du älskar mest med denna plats.
Tingens oändliga historia,
skriven i varmröda symboler du förstår men inte kan tolka,
de fibrösa raderna att läsa mellan,
alla overkligheter verkligheter
bortom staketet som aldrig helt förfaller.