Vår randiga sjuttonåriga hankatt Tiger gick bort i natt. En tumör i näsan sprack och han började nysa blod. Han var väldigt motståndskraftig mot det lugnande medlet innan man satte kanylen. Tre sprutor mot det normala en.
När han skulle somna in uppstod en märklig, högtidlig närvarokänsla i rummet. En förtätad, tidlös stämning. Jag har upplevt det när anhöriga legat för döden och hade inte väntat mig att något liknande skulle hända med ett djur. Men det gjorde det. Som om en ängel gick genom rummet för att hämta hem vår katt. Undersökningsrummet med den skarpa operationslampan förvandlades till en helgedom, full av levande ljus, med rökelse och gregoriansk sång. Vi som var närvarande officierade i en urgammal rit.
I det forna Egypten var katten ett heligt djur. Man balsamerade dem inför nästa tillvaro. Jag förstår deras inställning. Katten är i sitt väsen outgrundlig och gör aldrig något den inte har lust med. En gåta på fyra ben. I själva verket är alla levande varelser heliga, de nu levande, de döda och de som ännu inte levat. Människor och djur. Alla har sin gåta. Vi hade privilegiet att få ha Tiger hos oss i sjutton år och är glada att han fick somna in stilla under värdiga former. Vart han än kommit har han tagit med sig sin hemlighet.