When someone from far away years,
whom I was going to meet
at her mansion deep in this dreamy landscape,
up above the river, winding,
in a shady place surrounded
by the caressing, flowing foliages
of mighty, aged hardwood trees,
found out
how much I was doing; the youthful shape
I was in despite my years, all dreams I fulfilled each day,
to the best of my body and mind -
and how much this contrasted
with her fatso, drained-out, no-nothing life
of today...
she simply wrote no more;
couldn't bear the weight
of what she could have been,
had just some of her decisions
been different

She roamed her end stage,
and she knew it,
and she had expected me
to roam my end stage
in the same dreadful condition
she had made her day's worth

Or to quote Bob Dylan from Up To Me:
”It frightens me, the awful truth,
of how sweet life can be”

Du är så förvirrad,
du är halv

Vi svarar till slut med våra liv
Ditt svar har du inte ens på tungan

De svagaste, obehagligaste jag känner,
tänker: ”Bara lite till, lite till...”
men de befinner sig nära den plats
där det inte finns mer;
dessa snåla, ogina och fega

Ditt liv har inget att säga,
du är tom

Du valde bort alla möjligheter,
den ena efter den andra,
medan du rann ut

Du vek aldrig av
in i någon av alla dessa otaligheter;
föll i farans riktning
av ren feghet, så frånstötande,
och nu darrar du i ditt slut,
dit din feghet fört dig
och ditt liv har inget att berätta

Du har inte funnits,
och det spelar roll,
universum hänger ihop;
du har gjort det lite sämre

Ditt eftermäle är en obehaglig känsla