Först några rader ur senaste Psykologtidningen
som ur min synvinkel berättar om hur ämnet
psykologi ( = läran om själen....kärleken )
spårat ur och blivit till nåt som nästan inte
går att förstå:

"BROWN executive function/attention SCALES.

Brown EF/A är utvecklat för att bedöma exekutiva
funktioner relaterat till adhd hos personer med åldern
5-44 år.
Frågorna i skalorna är grupperade i sex domäner.
Varje domän representerar en underliggande
dimension av exekutiva funktioner och deras relation
till adhd...enligt modellen av Thomas E. Brown.

-Digital administrering och scoring via vår plattform
Q-global.
-Ny utformning och ny skandinavisk normering".




När jag mådde som mest illa i mitt liv ringde jag
till slut min mamma och berättade det. Svaret
var som att en galen blind skulle söka leda
en blind som mådde illa: " ta en tablett,
det gör jag".

Jag hade svårt för henne redan innan det svaret
och det gjorde det inte bättre men jag vete fan
om jag ändå inte föredragit det framför att
bli försöksperson eller patient till en psykolog
med ett BROWN executive SCALES framför sig.

Fråga mig inte vad jag tycker om psykologer.
Du blir bara förvånad varför jag själv valde
det yrket.
( inte gjorde jag det för att få psykolog-kollegor
men kanske kamrater och framför allt för min
egen skull, så galen och olycklig jag kände mig.
mina klasskamrater var glada, hurtiga och trodde
yrket skulle göra dem både rika och förnöjda.
jag sa det inte men jag tyckte de var lika sjuka
som vem annan som helst...förlåt mig ! )

De allra flesta inom samma skrå jag träffat
har varit så narcissistiska och överlägsna
i sin galna egen, inre värld att skulle patienterna
veta bara en bråkdel om dessas personligheter
och motivation ( att visa att man är en sjujäkla
psykolog som fixar det mesta ) skulle de hellre,
om inte ge upp så åtminstone börja tro på
sig själva via tanken att "är de så här knäppa,
så är jag helt normal" ).

Jag har utgått från, i mina kontakter, att inte
göra värre. Att liksom kanske kunna sätta ett
stopp för den galna utvecklingen. Nu räcker
det vännen. Jag har inga tabletter att ge dig.
Jag har inga tricks och inga metoder. Men jag
ska försöka älska dig. Jag vill bli din tablett.
Du är så full av nedvärderande skit av dig själv
att det kommer bli tufft och du kommer göra
motstånd till mina försök att älska dig. Men
jag ger aldrig upp. Ger jag upp så har jag dött.

Du kommer många gånger att undra varför jag
"offrar" mig så. Jag offrar mig inte. Jag gör
det för min egen skull.

Jag blev psykolog för att jag behövde dig
för att bli mig för att att kunna hjälpa dig.

Det är ju ren idioti att fråga sig vem i terapin
som var den viktigare.

Och far åt helvete med allt vad tester heter !

Det var du och jag.

Jag och du.

På liv och död.

Det var min enda lilla motivation.

Att vi båda skulle överleva, börja/fortsätta leva
och få veta att lyckan INTE ligger i ensamheten
men att relationen OCKSÅ är nåt vi måste
lära oss uthärda.

UTHÄRDA.

Nu är psykologen och Gunnar
samma person.

Vi är identiska
men ändå två.

Det du !