En fasantupp gol utanför stugknuten.

En väckelse från dvalan,
ett kall från Gud i en av hans fasanformer.
Guden gal och jag blev golvad.

Han knackar inifrån,
där dörren alltid står på glänt.
Ett tjuderalarm,
när själen binds runt jordpålar.

Gudsgolandet är ett spjut
som far genom rymden.
Träffade mannen i tanken.
Han dog och återuppstod
i samma sal som
golandet vilar och väntar;

Evighetens.

Där klyvs all teori.
En delad vedklabb
blir till flis och spån
som tränger in i hålrummet
och där antänds i ljuset.

Kvar är golandet från alla håll.
Men även det stelnar
och vittrar bort av Gudsvinden.
Kvar är det som tusentals dikter
försökt erinra;

En fasantupps golande,
det som rycker en ur sömnen.

Antaganden blottas,
världen står öppen.
Låt spjutet leda dig på vägen,
låt det spränga tankegångens stig
medan du far fram
in i diktens urkärna;

Där det rena språket föds,
men alltid funnits.

Följ dess språksträng vidare
in i världshjärtat,
där fasanen plockar vävsträngar
och stämbandens melodi slår
vågor i världsväven,
där vi skvalpar i full harmoni
i vårt kaotiska kosmos.