Fantom, jag vet
jag projicerar
mer på dig
än jag kan se
i dina stålgrå
får jag duk
att stråla på,
så jag målar dina
stålgrå stränder
fyller dem med rött,
tills ekot vänder,
träffar mig,
jag tvättar mig
i dig,
gestalten skänker rening
madonnans bild
fast vild,
jag svettas hårt
från varje sår
du strösslar saltet,
åh så vackert
vi löses upp,
vi mjuknar mer
för varje steg
och Jung, han ropar
nåt om skuggan,
hård som stål,
men hårdare än så,
är kärleken.