efter alla kalkstränder och havsklinter

kommer våra cyklar sista morgonen fram

till det dagghöljda, höga gräsets grind

som ingen har öppnat idag

och därinne ligger Alleqvia löväng

eller "änge" som gotländskan säger

går vi ännu vakna in

i den oändliga gläntan,

slipper känna väntan på

färjan hem från Visby

jag som sällan aldrig riktigt

har förundrats över vare sig

vilda blomster eller trädgårdsfröjd

blir förtjusad av denna mysiga

mellanform och nyser

mitt livs första pollen

här kan gott och väl vistas

en älva eller rentav tolv

ifall träden och snåren vuxit

blott några steg tätare