Jag förvånas över det som jag möter
Det är juni och det är stilla
Jag förvånas över det som jag insuper
Jag är så naken att jag inte ens känner kläderna mot kroppen
Och jag försöker andas på riktigt och medvetet

Vattenytan ligger blank som en spegel
Det är krusningar på vattnet vid bryggan stege
Och jag hör hur vattnet slår in mot land och skvalpar
Det är så stilla att viskningar ger eko och inga rop behövs

Jag borde hitta ord som är vackra
Jag borde hitta snälla ord för det var länge sen jag gav sådana till mig själv
Och jag har tydligen ord som kärleksspråk
Och jag är en responsiv man
Varför inte bara vara lite tillåtande
Jag tror att jag ska välkomna, släppa in och fördjupa och förstärka

Vattenytan krusas vid bryggans stege
Spegelblank är insjöns vattenyta
Vatten slår in mot land och det skvalpar till vid sten och sand
Och viskningar tränger fram utan brus, rop skulle bara bryta magin

Jag vet inte vem hon är men jag vet att hon inte är vem so helst
Jag vet att vem som helst inte duger längre
Jag förtjänar mer än så
Och jag har skrikit mig hes, jag har slagits och jag har fallit
Men jag har aldrig förstått att jag har uppdaterats
Jag förstod inte att det blev en städning av vinden för att skapa plats för nytt
Jag såg det bar som jag förlorade och blev berövad


Vattenytan krusas vid bryggans stege och jag bestämmer när än jag vill om jag ska doppa mig
Jag sitter naken på bryggan och blickar ut över en spegelblanka ytan på insjön
Viskningar säger allt, inga rop behövs
Och vatten slår in med ett glatt skvalpande mot stranden denna morgon

Jag krävde det av mig, jag tyckte att det var det minsta man kunde begära
Jag var inte ett dugg tacksam för det jag redan hade och det jag redan klarat
Jag ville inte låta vilan komma, jag såg et som en styrka att aldrig vara nöjd, att alltid vilja ha mer
Och nu förstår jag att crusningar på en speglblank yta är gigantiskt
Nu förstår jag att viskningar i et tysta fridfulla är mäktigare än rop på en stojig strand en juidag