jag går i mörker
knappt finner jag rymden där mitt hjärta bor
det vindburna fröet
skapelsens ögonblick
stenen att luta huvudet mot
skärvor av glas, gå inte så hårt
över mitt golv
sprickorna sträcker sig från norr till söder
dina klackar gör att jag förblöder
stämmer mitt blod
för att vandra natten mot dagen

allt liv så hårt och mjukt
enbart stoft på sammetsbädd
klippor och berg
----vittnar om skapelsens ögonblick

då ljuset blev till färg

stunder av levandets liv